Vi letade i sandlådorna efter skolan varje dag för att se om någon hade glömt kvar glaskulor, om vi hade tur hittade vi minst fem och på dåliga dagar gick vi hem tomhänta. Jag var inne i en second-hand-butik för ett tag sen och mina ögon sken upp när jag såg alla glaskulor i påsar som kostade 5:- så jag köpte allihop och gick hem med klirrande fickor.

    På alla raster gick vi till skogen och lekte att vi var vargar. En dag bråkade jag och min bästa vän om vem som skulle vara den svarta vargen, och hon var så fånig att jag sprang därifrån med tårar i ögonen. Jag ställde mig och såg på när pojkarna spelade bandy och min pojkvän fick syn på mig och vinkade. Han kom fram och frågade vad som var felet, och om jag ville vara med honom. Klart jag ville, så vi satte oss på kullen i gräset och han knöt loss jackan från midjan och la den som ett tält över oss. Hans läppar smakade hallon och vi var nio år, men vi visste redan hur man gjorde. Nu vet jag knappt hur man gör längre, nu måste jag ha alkohol i blodet för att ens våga.

    Varje gång vi gick förbi någon gubbe som blåste rök på oss så hostade vi och blängde argt. Vi hostade så högt och överdrivet att gubbarna skämdes. Nu är det vi som blåser rök på ungarna, nu är det vi som är gubbarna som skäms. 

    Vi åt jordgubbskräm med mjölk i djupa bleka plasttallrikar till mellis, och våra andedräkter smakade sött. Jag åt jordgubbskräm med mjölk häromdagen bara för att se om det är så gott som jag minns det och nu ångrar jag mig. Det är inte meningen att man ska käka jordgubbskräm med mjölk, ensam på en onsdagsnatt.

 Det var så det var då, och det är såhär det är nu. Annorlunda. Kanske inte sämre. Men jag lovar, det är inte bättre.