okej, låt mig börja med att säga detta: jonas hassen khemiri är en av mina favoritförfattare och även det sorgsnaste geniet jag mött. han är lång. han är smal. han är ett fucking geni. och han är jävligt ledsen.

att se hans bok uppspelad framför mig av bland annat två av mina favoritskådespelare, (shebly och shima niavarani) var typ som en box i magen och en kram på samma gång. grät tills mina ögon blev röda och skrattade åt alla suedis som skrattade vid fel tidpunkt. mycket i den här pjäsen var så otänkbart och surrealistiskt för dem att det var som humor. på samma ställen då jag relaterade och mina ögon tårades, på samma ställen skrattade de åt något fiktivt som inte finns i deras värld. 

 

helt enkelt: läs den. se den. lev den.

avslutar med några ord som jag sa till min käre snubbe viktor: