För er som inte känner mig så väl: Laleh är allt. Alltså verkligen allt. Hon har varit allt sen jag var 9 år. Av och till så har jag dyrkat henne/drömt om henne på nätter och dar/lyssnat sönder hennes skivor (bokstavligt talat hehe mina fysiska skivor är inte i så bra skick längre). Igår var jag på den femte Laleh-konserten. Det var första gången som jag inte gick därifrån svettig och euforisk. Vet inte. Det var lite sorgligt. Tänkte bara på hur mycket jag saknar hur hon var innan. 

    Den första konserten jag gick på var i en liten lokal i Alby. Fick liksom sitta framför staketet och fick saft av vakten för att jag var yngst där. Hon stod på scenen i ett linne med sin elgitarr och svor och var vacker och sa "ikväll är ni mina", och jag var så fascinerad. Hon var det mest fascinerande jag hade sett.

    Nu var det liksom... Jag vet inte ens. Stor scen, många på scen, massa dansare som sprang runt, låtar som låter så olika första skivan att det hade kunnat vara en annan person. Och det är det ju. Det har gått så många år, man växer och förändras. 

    Men ändå. Ronya frågade om det känns som efter ett break-up. Nej. Det gör det verkligen inte. Jag kommer aldrig göra slut med Laleh. Men på något sätt kändes det ändå som ett avslut. Ett mini-hejdå. Vi ses snart-hejdå typ. För er som inte gillar Laleh, alliansen eller monarkin, klicka här. 

 

(Vet att detta är ett så fucking dramatiskt inlägg men jag ÄR så fucking dramatisk ALLTID när det kommer till Laleh.)