Ni vet redan vad som hänt, jag behöver inte förklara det långdraget. Igår hindrade vi SDU från att ta sig in i vår skola, och det är typ det bästa som hänt sen jag började på Globala. Dock har vi bemötts av väldigt mycket kritik, främst från rektorn.

Den här dagen har varit så himla turbulent. När jag gick till skolan i morse hade jag en liten orosklump i magen. Jag visste inte hur vi skulle bemötas. Det första som hände när jag kom upp i korridoren var att världens finaste etta kom fram och kramade mig och sa att hon gillade facebook-statusen jag skrev igår. Världens bästa start på största bergochdalbanan jag varit på. 

På eftermiddagen hade rektorn bjudit in alla som ville att prata med henne i aulan angående gårdagens händelser. Vi, ett gäng som främst tog initiativ till blockaden, infann oss där. 

Såhär fortlöp mötet: rektorn satt och försvarade sig som i en presskonferans och vägrade lyssna på oss. Hon drev vissa elever till tårar men satt där, helt känslokall, och predikade om hur hon lyssnar på oss och värnar om demokrati och öppenhet.

Vet ni vad det läskigaste med det här mötet var? När jag satt där med tårar i ögonen och vi försökte nå ut till henne och få henne att ta oss på allvar, så kände jag plötsligt igen känslan exakt. Det var precis samma hopplöshet och känsla av att inte bli tagen på allvar som jag kände när jag var tolv år och gubbslemmet från socialen påstod att min mamma hade hjärntvättat mig och fått mig att ljuga ihop en historia om att min pappa hade misshandlat henne. Precis samma känsla som när jag satt och skrek min röst hes för att han skulle fatta att jag var 6 respektive 8 år när det hände, jag hade inte glömt och skulle aldrig glömma. Jag blev inte tagen på allvar då, och jag blir det inte nu.

Läste en tweet från en elev på skolan som hade skrivit: ”och angående de elever som känner sig hotade: följ rektorns förslag och bry dig inte om dem eller något?” Och det var fucking droppen. Jag har aldrig känt mig så förminskad. 

Snälla, snälla, snälla. Försök fatta att det inte är tal om någon debatt. Ska jag behöva stå och debattera om min rätt att existera i min skola? Snälla, försök förstå vår rädsla. Snälla, lägg bort dina vita privilegier för en enda jävla stund och försök förstå hopplösheten i att ramla ihop i sängen och gråta när man kommer hem för att rektorn inte tar ens rädla på allvar.

Kära rektor: det här handlar om rasifierade/HBTQ-elevers rygghet och ro i skolan. Skolan är ingen plats för rasister. SD är ett mycket större hot mot demokratin än vad vi är mot dem. Dessutom skiter jag i demokratin, vår skolhälsa kommer först när det gäller det här. Vilka var det som filmade elever med skyddade uppgifter och vägrade radera filmerna trots att personer stod och grät av rädsla och vädjade dem till det? Var det vi eller SDU? Tänk efter nu, vem utgör det största hotet?

Och tänk efter igen och igen och igen och igen. För jag vill aldrig mer, i hela mitt liv, gå till skolan med en klump i magen.