St. Pauli, Malmö. Så står det under "födelseort" på mitt pass. Mitt svenska pass. Trots det följs jag av den där pulserande kladdiga massan vart jag än går, det där som inte går att skaka av sig. Den där lilla frågan som gör mig så oändligt trött varje gång den ställs. 

 "Var kommer du ifrån?" 

Grejen är den att egentligen spelar det ingen roll vad jag svarar. Jag har flera olika val. Antingen säger jag "Iran", och det känns ju inte alls rätt, jag har aldrig ens satt min fot i det landet. Om jag säger Iran så blir personen som frågat mig nöjd, och kan fortsätta se mig som invandrare, blatte, osvensk. Eller så kan jag svara "Sverige", vilket ju inte heller känns hundra procent rätt eftersom jag inte känner mig hundra procent svensk. Och då kommer personen ifråga vilja ha mer till svar. Följdfrågan kommer vara "men var kommer du ifrån EGENTLIGEN?" Slutsatsen är att jag aldrig kommer ses som likställd med personen som ställer frågan. Personen kommer aldrig känna att vi har exakt samma förutsättningar och står på exakt samma mark. Vad jag än gör kommer jag alltid vara av en annan sort. Jag svarar "mina föräldrar är från Iran och jag är född i Sverige", för att undvika frågan. De flesta nöjer sig med det svaret. Men det känns ändå inte helt rätt.

Så vad behöver jag göra för att ni ska se mig som en av er? Ska jag sluta prata persiska med mamma? Ska jag sluta fira det iranska nyåret? Ska jag sluta vara stolt över mitt efternamn? Det är saker jag varken kan eller vill göra. 

Samhörighet. Det är det jag strävar efter, det är det jag vill ha. Jag vill tillhöra något, jag vill känna mig involverad. Jag vill vara med i gruppen, inte stå utanför. 

De bygger upp känslan av att vi förföljs av en pulserande kladdig massa vart vi än går, de tar ifrån oss känslan av tillhörighet. Och sen blir de förvånade när vi söker oss till varandra och bildar grupper inom utanförgruppen. De klandrar oss för att vi inte försöker ta del av det svenska samhället. De är blinda inför det faktum att det är tack vare dem som vi känner oss tvungna att hålla oss för oss själva. 

För de flesta är hellre med människor "av sin egen sort" än alldeles ensamma.