Om att växa upp med en hiphop-brorsa, och ta över när han är inte gillar hiphop längre.

Minns sommaren 00’ när jag var fyra år, min brorsa var 14 och vi bodde i Lund. Varenda dag, utan undantag, tog han med mig ut. Kommer ihåg tryggheten i att veta att när jag vaknar imorgon så kommer vi äta frukost med mamma och pappa och sen kommer vi lämna dem och inte komma tillbaka förrän långt efter de har bråkat klart. 

Vi cruisade runt i soliga Lund och köpte glass. Sen mötte vi upp hans kompisar och spelade basket i timmar. Jag behövde aldrig bara sitta bredvid och titta på, jag fick alltid vara med och de passade alltid bollen till mig. Tänkte att vi var som Pingu och Pinga, fast han var snällare än Pingu. Trots åldersskillnaden på 10 år så var tonårskillarna så nice mot mig, jag såg upp till dem och de såg mig som en jämlik. Vi käkade kebabrullar och skrattade och pratade och jag visste att det alltid skulle vara så. När det började skymma och mina ben var trötta så rullade barnvagnens hjul snabbt snabbt som en racerbil, hela vägen hem så det kittlade i magen. Saknar det. Hiphop-killarna. Basket-killarna. Kebab-killarna. Älskade dem.

Min barndom har färgats gul. Gul för att varje gång jag gick förbi datorn så lyste Woah-forumets gula färg upp. Min bror spenderade timmar där och jag fattade aldrig vad det gick ut på.

”Ska vi skriva en rap?”, sa min brorsa en dag, ”vi kan spela in i garderoben, vad vill du rappa om?” Vi hade så jävla kul. Skrev min första text som handlade om att gå upp på morgonen och vara sur, ”inga kläder passar och jag går nerför trappan, öppnar kylskåpet och tar på mig ost och skinka”.  Stod i garderoben och pratade in i micken, kom ut och vi ramlade ihop i högar av skratt när vi lyssnade på hur det inspelade materialet lät. 

När jag var lite äldre och vi hade flyttat till Stockholm var det nya hiphop-killar som kom och gick hemma hos oss. De käkade mammas mat och kallade mig ”lillasyrran”, freestylade i vardagsrummet och jag fick vara med tills det blev kväll och de drog ut. Brorsan kom hem på småtimmarna och jag vaknade inte när han gick och la sig. Hiphop-killarna. Fest-killarna. Weed-killarna. Älskade dem.

Och nu. Nu bor han i Kanada och nästan varje dag skickar vi låtar till varann. Låtar som vi hört och som påminner oss om varann eller som bara är för bra för att missa. Prövade härom veckan att skicka en hiphop-låt till honom. ”Den har ett skönt flow, men jag är trött på hiphop”. 

Okej brorsan, då tar jag över här.